Tenn

Tenn är ett grundämne med beteckningen Sn i det periodiska systemet, från dess latinska namn, stannum. Det är en silvervit metall som har den mycket användbara och praktiska egenskapen att den inte oxiderar med syre, vilket skiljer den från många andra metaller. Det gör också att ett vanligt användningsområde för tenn är just att användas som ett yttre lager, som en tennbeläggning, för att skydda andra metaller mot korrosion. Tennets egenskaper har uppskattats av människor under mycket lång tid, då man redan under förhistorisk tid använde sig av denna metall. De äldsta folken som använde tenn fick antagligen metallen från Indien och inre Asien, men under bronsåldern i Europa tros människorna där ha fått sitt tenn från England. Även om tenn var användbart i sig självt, blev det nämligen särskilt användbart då man insåg att tenn, som är en mjuk metall, tillsammans med koppar, som också är en mjuk metall, bildade brons, som är en hård legering – det blev inledningen på det vi kallar bronsåldern.Candlestick_made_of_Tin_by_Royal_Selangor

Man utvinner tenn ur ett mineral som kallas för tennsten eller kassiterit. I rent tillstånd innehåller detta svarta mineral 78,6 procent tenn. Tennsten är sällsynt i Sverige, men kan förekomma på Utö och vid Finnbo, i så kallade pegmatitgångar.

Även om tenn kan stå emot oxidering via syre, är det känsligt för angrepp från andra saker, nämligen baser, syror och surt salt. Tennföremål kan inte heller förvaras i låga temperaturer, eftersom det då uppstår små grå, förhöjda partier på metallens yta. Detta kallas för tennpest.

Många förknippar kanske metallen tenn med designföretaget Svenskt Tenn, som ursprungligen bara tillverkade föremål av tenn men som numera har utökat sitt utbud till att omfatta allt från textil till porslin och andra inredningsdetaljer. Det alla produkter från Svenskt Tenn har gemensamt är dock att de är ganska kostsamma. Om man skulle vilja försöka vinna lite extra pengar, som man kan spendera på något man länge har velat ha ur Svenskt Tenns sortiment.